Hejsan!

Har kollat igenom massvis av gamla bilder....
Några från klassresan i år i Sundsvall.
Skulle stolt vilja säga att jag har blivit snyggare.
Då var jag... idk, Becca?
Sen kom sommaren
Nu är jag enligt Elin: "en tuff moppebrud!"
(Fick henne att ändra sig från moppe till MC...!) danke!

Clara färgade håret igår... Satan i gatan vad sygg hon blev! Blev nästan lite avis! XD
Är så SJUKT sugen på att färga mitt hår rött!
Kanske borde önska mig det i julklapp!
Vill verkligen pierca läppen! GAH!

Har inte så mycket att säga faktiskt! Lämna kommentarer!
Kram på er!

...att ni behöver mig!
Faster: "REBECCAAAA!!!"
Jag: "Ja?"
Faster:" Klipper du hår?"
Jag: "Nope"
Faster: "varför inte?!"
Jag:"För jag kan inte!"
Faster: "Men va fan, har du ens testat?!"
Jag: "Nej juste, precis därför!"
Faster: "men om du aldrig har testat kan du ju inte veta!"
Jag: "Fia, jag tänker inte offra ditt hår!"
Faster: "men satan!! Kom igen!! Nehe!!VI KKUNDE HA GJORT NÅGOT FINT TILLSAMMANS OCH JOBBAT PÅ VÅRAT FASTER OCH SONDOTTER- BAND!!"
Farbror: "Rebecca, fattar du hur det äe att vara GIFT med henne?!"

Och alledes nyss vaknade jag av:
Någon: "KOLLA! HÄSTEN ÄR LÖS! HÄMTA BECCA!!!"
*duns duns duns* *dörren slits upp och Elias störtar in*
Elias: "BECCAH! JOCER ÄR LÖS OCH FARFAR ÄR BORTA!!"
*viker upp parsienen och tittar på den enorma bruna hästen som galloperar omkring*
Jag: "Jocer, håll dig JÄVLIGT lungt för jag orkar inte med dig!!"

Som tur var kom farfar och fångade in honom...

Jaha...
Grät i floder i går men jag vet att jag tog rätt beslut.

Varför kan jag inte få bort känslan över att det snart är slut?!
Jag menar; Jag har ju honom kvar hos mig, jag kommer bara sluta rida och avbryta inridningen
Men ändå känns det som att... det snart är över.
Frågade mig själv om jag var redo...
Nej, men vad fan ska jag göra?

Låg kvar LÄNGE i sängen och tänkte igenom allt innan jag slutligen tog mig upp.
"Jocer... Älskar dig otroligt mycket... nu sätter vi punkt och vänder blad, right?"
Han bara tittar på mig men det räckte för att veta att han känner likadant.
Greppar tag i Kieffer-sadeln och bär upp den till huset.
Värken i armarna och ryggen kamouflerade för smärtan i hjärtat...
Tog upp Hubertus-sadeln också...
Vill jag verkligen det här?
Varför gör jag så här?
Om jag ångrar mig kan jag väll bara bära tillbaka sadeln?
Svar:
Nej men jag måste
För Jocers bästa
Nej... nu drar vi streck och lämnar det här bakom oss
...
Vem försöker jag lura?! Jag kommer aldrig glömma ridturerna med Jocer!
Men jag är rätt fine med det...

Pluggar in hörlurarna och går ner till vårat hus nere på byn
Det gamla huset får mig alltid att slappna av.
Man är liksom aldrig ensam? Man känner att något är där men bara... som en vakt ya' know?
Svårt att förklara men så är det..
Så efter att ha rensat tankarna VET jag att jag har gjort rätt...

Kram på er!

"When you're at the end of the road And you lost all sense of control
And your thoughts have taken their toll
When your mind breaks the spirit of your soul
Your faith walks on broken glass
And the hangover doesn't pass
Nothing's ever built to last
You're in ruins

One, 21 guns
Lay down your arms, give up the fight
One, 21 guns
Throw up your arms into the sky, you and i"
(MetroLyrics) 21 guns - green day

Nu gör jag det enda som känns rätt.
Har tänkt igenom det här i flera timmar nu... ja, mera faktiskt, månader...
Försöker att vara stark, inte gråta men inte heller vara arg på mig själv.
Bara tacka, le och backa.

Nu ger jag upp.

Jag har kämpat mig blå i ansiktet, gråtit och svettats för att få det att fungera.
Men ärligt talat, hur jävla länge ska man kämpa?
"Ge aldrig upp Becca!"
Aldrig? Aldrig någonsin? Inte ens när det bara känns fel och man mår rent ut sagt förjävligt över det?

På mina bara knän så tackar jag Jocer för ALLT!
Alla ridturer, alla skratt, alla "bråk", alla sena kvällar... jag skulle kunna fortsätta i evigheter!
Men har kännt länge att det inte fungerar längre.
Jag som person har förändrats TOTALT och Jocer... ja han står ju inte precis stilla i sin utveckling.
Det har börjat skära sig allt mera mellan oss.
Förut kämpade jag verkligen, gick in i stallet med en beslutsamhet som till och med chockar mig själv, och bara körde. Hon gav verkligen ALDRIG upp.
Men nu... jag orkar ibte längre kämpa lika mycket, inte lika hårt, inte lika ihärdigt.
"Kemin" som vi en gång hade finns inte längre.
Skulle inte vilja säga att jag ger upp... jag sätter snarare bara punkt här och nu, tackar och vänder blad.
Sätter delvis punkt av den anledningen men den främsta orsaken är nog att det börjar... närma sig slutet...

Fan, ni måste förstå det här inte är lätt!!

...jag börjar känna det... tror jocer också vet om att han sjunger på sista versen.
Fan, fan, fan, FAN vad det här är jobbigt!!!
Men jag har sjukt nog redan börjat packa ihop. Samla ihop mina saker, kolla över så att de verkligen är mina och börjat förbereda mig.
När jag far hem säger jag alltid hejdå en gång extra, pussar honom en gång till, kramar om honom och VERKLIGEN njuter av hans värme. Drar in lukten av honom ända ner till magen och titttar en gång extra...
Det är liksom inte mycket kvar..

Och jag vill inte pressa saft ur en utpumpad frukt så därför kommer jag bära in sadlarna till källaren så att de inte möglar i väntan på nästa.
Jag kommer också bära in tränset imorgon, är inte helt säker om jag orkar dra strecket helt men kanske..
Undrar vad jag ska göra med täcket... ska nog låta det hänga och när han går bort ska jag nog fråga om jag får ta med mig det... som ett minne.
Lovade mig själv att inte gråta men tårarna börjar falla just nu.

Givetvis kommer jag inte vända honom ryggen och bara anta att han ska dö inom 24 timmar.
Inte heller ska jag gå omkring och vänta på telefonsamtalet. Vem vet, det kanske kommer om fem år!!
Ska jobba på lite med NH och andra mark-övningar.
Det är igentligen det enda som hindrar mug att falla ihop och kollapsa helt; att jag ändå kommer få jobba med honom.

Som sagt var: det här är en av de tyngsta beslut jag någonsin har tagit och behöver tid och svälja det.
Det här INTE något jag kom på för typ två timmar sedan, det här något jag har tänkt på länge nu!

Kram på er... och snälla inget hat, detta är beslut som kommer från djupet av mitt hjärta. Det känns helt enkelt inte rätt längre!

Först och främst: Hej på er! FÖRLÅT för uppehållet!

Okej bloggen... har två nyheter... eller en bra nyhet och ett ganska tråkigt besked.

Vi börjar med det bra antar jag..
Tappade bort mina ridbyxor för typ två år sedan och gissa vad som bokstavligt talat kastar sig i mina händer när jag öppnar garderoben?
MINA RIDBYXOR!!
För två år sedan säckade de bara på mig men nu idag satt de som en smäck! Whoop!
Ganska lame men men...

Till beskedet...
Shit, det här känns så jävla tungt i hjärtat. Mitt hjärta väger seriöst ett ton just nu...
Jag måste besluta mig typ nu...
Har tänkt på det länge men aldrig tagit modet och orken till mig att VERKLIGEN tänka över det.
Så nu gäller det antar jag...
Fan... förlåt men jag måste verkligen få tänka igenom det här.
Ska försöka ge er ett svar till i kväll...

Kram på er...

Har blandade känslor. ..
Hoppas verkligen Amanda mår bra, det är ett orosmoln som skymmer solskenet right now...
Men annars har jag inte mått bättre!
Sjukt grymma människor man har!
Ett hett tips som kommer ge dig lycka är att omge dig själv med människor som verkligen bryr sig och får dig att skratta!
Skrev på Instagram och råkar nämna bloggen. Knappa en kvart senare ramlar en kommentar in: "Har du en blogg?"
Sätter i halsen och tänker att nu är det kört.
Har skrivit allt på bloggen, verkligen! Mår jag dåligt har allt hamnat på bloggen.
Och jag undviker verkligen mina problem så gott det bara går.
Nej, jag vill inte prata med någon. Nej, jag vill inte ha hjälp. Nej jag vill absolut inte ha något drama.
Men samtidigt vill jag verkligen inte gå in och ta bort dom där inläggen från i somras.
Det handlar om mig och absolut inte att jag har hängt ut någon på bloggen för sånt skit gör jag INTE.
Tycker det är sjukt lågt av bloggare att hänga ut andra!
Så nej sånt har jag inte gjort om ni misstänker det.
Men men, biter i det sura äpplet och ger min kusin blogg adressen och bara hoppas att hon inte lägger märke till de. Och om hon gör det så håller hon klaffen om det...
Hon har alltid betytt mycket för mig, en av de få i släkten som jag ser upp till. Så att gå och vänta på respons i några dagar var att vänta på sin dödsdom.
Är helt jävla beredd på ett "Jahapp... kan du inte bättre Becca?"
Men när mobil piper till och hjärtat sjunker ner i magen så får jag ett sms där hon säger att allt kommer ordna sig och att hon finns där för mig.
... vänta...
Va?
"Jag finns här för dig!"
"Allt kommer att ordna sig, njut bara av högstadiet!"
"Du är så klok och fötståndig"
Stirrar mig blind på orden och magen blir bara rosa fluff. Vill bara lägga ner och låta tårarna komma men ni känner mig, jag kan inte gråta.
Så sitter Andlöst kvar på sängen och tittar tomt framför mig.
Jag kan skriva i evigheters evigheter men det där jävla sms:et räddade mig från en svacka jag var på väg in i.
Nästa dag får jag ett sms från wilma som frågar om jag är ledig nån helg.
Alltid! Så hon kommer imorgon och jises vad jag längtar! Mycket att skvallra om... heheeee <..<

Har börjat inse att jag är eller börjar bli den personen jag vill vara.
Jag vill vara hon som alla kan känna sig hemma med, inget konstgjort skit, hon som inte tar någon skit, inget skitsnack!
Har också börjat drömma... SHIT!
Becca, kan hon verkligen drömma?!
Jorå! Nyligen har hon börjat...
Men en enorm dröm jag har är få gå en konsert av Ed sheeran...
Ed...
Ed...
Ed sheeran. ..
Min hjälte... Shit vad mycket han betyder för mig!
"Men gud! Du gillar honom bara för hur han ser ut!"
Vänta liiite, har du sett Ed sheeran?! Har du verkligen?
Nej, det snyggaste är han absolut inte.
Men har något annat som får en att älska den han är!
Måste man gå efter utseende?!! Sjukt!! Han är hur söt som helst! Ingen är ful!!
Okej, om vi säger så här då;
Ed sheeran är vacker!
Sluta fnissa och inse faktum!

Det snöar som FAN här! Har säkert snöat 10cm idag som minst!!
Igår satt jag i en skog med mina klasskamrater, skrattade och sög in skogsrök (är lagomt hes idag och jackan luktar rök) kan berätta om det senare...

Skippar nog idrotten imorgon... maxtest och mens... NJAAA...
Kram på er!

Så här ser mina fingrar ut 24/7...
Kramen

Allt har kännts så bra länge nu men idag vill jag bara höja volymen, blunda jävligt hårt och glömma allt.
Jag vet inte ens vad som har hänt, jag vilö bara inte!
Skolan... shit vad tungt det kändes imorse. Grät nästan när jag drog på mig kläderna...
Inte blir bättre av att jag får världens jävla anfall på gympan, golvet börjar snurra och illamåendet tränger upp...

Är trött resten av dagen och på biologin sitter jag bara och flabbar. Tillslut vänder sig David sig om och stirrar på mig
"Du är ju fan dum i huvudet!"
Fnittrar bara trött... gör en misslyckad nigning och flabbar åt det i tre minuter.
Klarade mig fint ändå, 45minuters lektion men drar bara tre snuskiga skämt för Irja.
Någorlunda rumsrena var de oxå...
De brukar de inte vara...
Det är en slags test jag har med nya människor, jag drar ett någorlunda barnvänligt skämt och ser hur de reagerar.
Det finns några alternativ:
De som inte fattar alls
De som bleknar till och vet inte vars de ska ta vägen medans jag skrattar arslet av mig.
De som tittar på mig med en "är-du-helt- jävla-seriös-nu-blick
De som spinner vidare där och flabbar...

Nu har jag fått mig själv på bättre humör!! Great job Becca!
Kram på er!
(Här får ni mina känslor i text och lite att vila ögonen på :D )